Jag har varit på en bokrea redan innan bokrean startade. Den här bokhandeln sålde ut böcker med Stockholmsanknytning och en som jag köpte hette ”Född 1791” http://libris.kb.se/bib/7593258
Boken följer ett stort antal pojkar som föddes i Stockholm år 1791 genom hela livet. Det är verkligen en gripande läsning. Många av de små killarna dog redan som spädbarn och för de som nådde upp till skolåldern var det inte välmenande utvecklingssamtal som gällde. En fick omdömet ”snillet är klent och fliten ingen” av skolläraren.
Chansen att få uppleva vuxen ålder var större om man hade en pappa som var grosshandlare eller kofferdikapten än om pappa var sillpackare. Men det som slog mig var hur ofta de små barnen blev föräldralösa tidigt. Att man levde som vuxen med båda föräldrarna i livet var ovanligt. Det var betydligt vanligare att man blev föräldralös tidigt och fick flytta runt bland släktingar eller hamna i någon typ av fattigstuga. Med jämna mellanrum drabbades Stockholm av olika epidemier som rödsot eller koppor, som tog livet av både unga och gamla.
Idag tycker vi väl att det är normalt att vi lever både två, tre och kanske fyra generationer samtidigt. Utan att göra några som helst andra jämförelser kan jag tycka att den nuvarande debatten om hur länge vi ska jobba och hur pensionspengarna ska räcka är inriktad på alla upptänkliga typer av problem. I grunden är det ju något väldigt positivt som händer just nu; vi lever längre och blir allt friskare längre upp i åren. Kanske ska jag göra som i serien nedan och bli cirkusprinsessa på äldre dar?
Carina Blomberg
PS enligt Wikipedia var en kofferdikapten en sjökapten på ett handelsfartyg ds.
