Gunnel Blom Persson skrev i sitt tidigare inlägg på pensionsbloggen om att vara anhörigvårdare, i dagens inlägg berättar hon mer. Välkommen tillbaka som gästbloggare Gunnel! Läs Gunnels tidigare inlägg här.
Tankar kring att vara anhörigvårdare, del 2
I oktober var det 10 år sedan min Börje fick sin hjärnblödning det känns lite vemodigt när jag tänker tillbaka på det som hände. Nu bor han på ett demensboende och har det bra där. Så här kan det se ut, man kan sitta ute o så här kan man äta sin höstmiddag Jag har gått och hälsat på honom nästan varje dag. Det har blivit en lagom promenad för mig och hunden. Att få gå utan att ha tider att passa och bara få njuta i detta vackra väder vi har haft i sommar, det är lycka.
Nu har jag tagit fram min gamla cykel som ska ta mig ut på lite turer. Kanske till hamnen, vi har haft segelbåt i många år så vattnet lockar eller cykla ut till skogen där kanske man kan hitta någon svamp,
Gunnel tar ofta sin cykel.
trattkantareller brukar man kunna hitta nästan fram i december.
Ett stickkaffe har jag börjat gå på där är det många pigga och glada tanter med mycket skratt, vi stickar västar, sockor och byxor. Fantasin har inga gränser för vad som går att vad det gäller att sätta ihop färger och mönster. Plaggen skickas sedan till något land i Afrika där babykläder delas ut på B.B. för att få mödrar att bli förlösta under mer hygieniska förhållande än det kan bli i hemmen.
Jag har även funderingar på att engagera mig politiskt äldrevården känner jag starkt är undersköterska och har arbetat inom olika områden inom vården i hela
På uteplatsen
mitt yrkesverksamma liv har sett mycket förändringar både till det bättre och sämre. En stor önskan som jag kanske kan förverkliga och det är att segla med hurtigrutten från Bergen till Nordkap på sommaren när det är midnattssol så att jag kan se så mycket som möjligt. Norge är ett underbart vackert land. Jag har varit där många gånger då jag har en son, sonhustru och fem barnbarn som bor där.
Våra gästbloggare kommer med nya tankar och inspirerande texter varje vecka. Denna veckan är Björn tillbaka efter en härlig resa i Kina och Vietnam – välkommen tillbaka till pensionsbloggen Björn! Här kan du läsa Björns tidigare inlägg.
Livets ljusa sidor
Vi, dvs hustrun o jag, förlängde i år sommaren med en månadslång vistelse i Kina och Vietnam. Två fascinerande länder med en lång historia men framförallt en spännande nutidshistoria. Vi som var unga på 60- och
Den intensiva moped o MC-trafiken i Saigon (HoChiMinh city)
70-talet minns alla det fasansfulla och orättfärdiga Vietnamkriget. Att idag få se det sjudande liv, den framåtanda och de framsteg, som präglar landet idag gläder en gammal FNL-aktivist. Samtidigt så sorgligt, detta orättfärdiga krig. Vid besöket i HoChiMinh-city (Saigon) tillbringade jag en dag på krigsmuseet, där två bilder etsade sig fast; en svensk FNL-banderoll, påminnande om den kamp vi förde, samt ett foto av Robert McNamara (USA:s krigsminister under stor del av Vietnamkriget) och general Giap (Vietnamesernas högste befälhavare). De sitter båda och glatt samspråkar 1995, sedan president Clinton återupptagit diplomatiska förbindelser med Vietnam. Själv mår jag illa inför bilden och tänker på de hundratusentals unga män de sänt in i döden . Vänligare, arbetsammare människor än vietnameserna får man leta efter, det blir mitt bestående intryck.
Shanghai, Kina. Utsikt över Pudong,Kinas finansiella centrum. Trots det fina vädret ser man luftföroreningarna!
I Kina tillbringade vi den mesta tiden i mångmiljonstaden Shanghai. Överallt ser man byggkranar. Vägarna är nybyggda. Tunnelbanan fräsch och pålitlig. Under tiden vi var där invigdes två nya linjer. Den hypermoderna snabbjärnvägen mellan Shanghai och Peking, 132 mil lång, gick med snitthastighet över 300 km/tim. Vi lämnade Shanghai i exakt tid och kom fram ½ minut för tidigt. Släng dig i väggen SJ! Det är inte svårt att bli imponerad av Kinas enorma modernisering och ekonomiska framsteg de senaste 30 åren. Samtidigt en ojämn fördelning, en total avsaknad av sociallagstiftning. I storstadens gränder och på landsbygden en monumental fattigdom, som naturligtvis skapar spänningar. Kina, som nation, har långt kvar till den standard vi lever på i detta land. Blir du arbetslös, sjuk, har behov av barnomsorg eller äldreboende, är du hänvisad till egna eller familjens besparingar – precis som det såg ut i Sverige för 100 år sedan.
Att resa innebär också gott om tid att läsa. Jag stiftade bekantskap med två unga amerikanska författare; Jonathan Franzen ( ja, mycket riktigt svenskättad) och
Undertecknad i vilstol vid poolkanten, läsande en god bok, i underbara Mui Ne, Vietnam.
hans namne Tropper, som båda skriver bra, lättläst och roligt men framförallt ger en inblick i amerikaners sätt att leva o tänka. Jag har så fruktansvärt svårt att förstå vissa fenomen, t.ex. deras vapenfetischism, deras dubbelmoral, deras besatthet i (ekonomisk) framgång m.m. Framförallt Franzen bok Frihet ger en god inblick i detta.
I dagarna har den svenska filmen ”Mig äger ingen”, baserad på Åsa Linderborgs bok med samma namn, haft premiär. Jag har inte sett filmen (ännu), som fått goda recentioner, men läst boken två gånger. En helt underbar bok! Den oreserverade kärleken mellan far och dotter men också en (hittills) oöverträffad skildring av svensk nutidshistoria . Se gärna filmen – men framförallt – läs boken!
Välkommen tillbaka till pensionsbloggen Iréne Holmdahl! Denna veckan skriver Iréne om julen nu och då och får oss alla att längta till årets största högtid för många. Vill du läsa Irénes tidigare inlägg så hittar du det här.
Hej alla, ja nu är vi i mitten av november.
Det är den månad jag gillar mest, trots en varierande väderlek med regn, blåst och kanske snö. Jag vet inte varför jag gillar november, det är bara så. Man tänder ljus, bakar någon god kaka, läser en bok eller myser
Iréne Holmdahl från Linköping.
med mannen och Lill-Doris. Det lackar så smått mot jul. Kommersen i affärerna är i full gång, sedan första veckan i november, jag tycker inte om det, försöker blunda för allt glitter, tomtar, stjärnor, juldukar och annat pynt. När jag var liten flicka, så var man väldigt noga med , att inte börja för tidigt med allt till julen. När december månad kom så var det skyltsöndagen första söndagen i december. Den nionde december, Anna-dagen lade man lutfisken i blöt, sen rullade det på med Lucia, skriva önskelista till tomten,”finns tomten” jag trodde på tomten och väntade på julafton. Men ändå i nutid dras man med i svängen trots, att jag är fyrtiotalist och kunde ta det lite lugnt.
I mitt barndomshem, var julen årets största högtid. Förr fanns ju inte frys så mycket gjordes ganska nära jul. Allt skulle vara hemgjort och hembakat, sju sorters kakor, pepparkakor, kaffebröd och mjuka kakor. Det skulle vara dubbla satser av allt, så att det räckte till alla släktkalas, som skulle bli runt jul,
Julen – årets största högtid enlig Iréne.
mellandagarna och nyår. Maten skulle också förberedas,skinka, köttbullar, revbensspjäll, sill, janssons frestelse, plus hemgjord korv, sylta och mycket annat. Hur orkade min mor? Jag fick hjälpa till med allt möjligt, rulla köttbullar, stoppa korv, lägga kakor i kakburkar, ja man var med lite överallt. Det sista, som gjordes kvällen innan julafton då allt var klart var att min far fernissade köksgolvet, det blänkte, man blev nästan bländad. På julaftonens morgonen fick jag en julklapp, sen lyssnade man mycket på radion, man hade ingen TV. Jullunch åt man hemma,sedan väntade man på tomten, men innan dess var det julbön i Karlskoga kyrka. Efter det gick vi till farmor, som bodde hos min faster med familj, där åt vi risgrynsgröt och skinksmörgås. Ja då var det bara för mina kusiner Barbro och Kerstin och mig, att vänta på tomten, han kom till sist . Det var tre glada flickor, som fick sina klappar den här julen också. Sedan flöt dagarna i varann med julotta, släktkalas och lite vintersporter, som skidåkning och skridskor. Just så här var mina jular på 1940 och 1950- talet.Jag minns dom med glädje.
Jag har tagit med mig en del traditioner från min mamma, mina döttrar vill i stort sett fira julen, som vi gjorde när dom var små. T.ex. på julaftonsmorgonen ska det vara kakfrukost, då alla julkakor avsmakas. Inte så nyttig frukost, men vadå, det är ju bara julafton en gång om året. Det bästa med jularna nu är, att vi har knytis. Det fungerar jättebra när alla bidrar med några maträtter. Sedan är det ju det här med julklappar, vi försöker dra in på det i viss mån går det men inte alltid.
Jag får önska Er alla en GOD JUL så här i november, det är lika bra att vara ute i god tid, det sa alltid min mamma.
Nu är det måndag igen och vi publicerar ännu ett inlägg från en gästbloggare. Helmi Jönestam från Linköping skriver om samhällets syn på äldre och äldres syn på sig själva. Välkommen tillbaka till Pensionsbloggen Helmi!
Helmis tidigare inlägg kan du läsa här.
En gång var vi kulturskapare!
Den syn vårt samhälle har på mig som pensionär och gammal blir det sociala landskap jag har att leva i. Under mer än ett år har jag varit delaktig i en bok om att vara gammal idag, och under framväxten av boken
Helmi Jönestam
har jag ställts inför den ena frågan efter den andra: Kan man tala om oss gamla som en enhetlig grupp? Var syns vi och var är vi osynliga? Hur ser andra på oss och hur ser vi på oss själva? Har vi någon makt eller är vi styrda av sådana som tror sig veta mera om oss än vi själva?
Frågorna har under året studsat fram och tillbaka inom mig, stört mig, väckt mig, oroat mig. Jag sökte statistik och fick veta att 5% av oss bor på äldreboenden och 9% använder hemtjänst (Socialstyrelsen 2011). Jaha, tänkte jag, det blir 14%. Och vi 86 övriga procent då? Vilka är vi? Jag ser på teve och läser i tidningarna om riskkapitalbolag inom vården och vanskötsel på äldreboenden och gläder mig åt att sådant kommer fram, och samtidigt undrar jag över varför det är så tyst om alla oss andra. Var finns vi i debatten och varför syns vi inte särskilt ofta i teve? Hur kommer det sig till exempel att svensk teve inte har fler programledare som är 60+? Inget hindrar oss att även i den åldern arbeta. Är det på grund av våra rynkor? För inte kan det väl bero på att vi inte är kompetenta, vi som studerat och lärt oss så mycket under betydligt fler decennier än de unga vackra som sitter i morgonsofforna? Visst har vi släppt in en del äldre män på tevefältet, men jag saknar kvinnorna i min egen åldersgrupp. Är man rädd att tittarna ska stänga av teven, om det sitter någon med en inre skönhet i stället för med den yttre?
Jag hittade mer statistik? Vi över 65 år utgör 18,5% av befolkningen. I den riksdag vi senast valde har vi 19 platser. I förhållande till vår andel av befolkningen borde vi ha 65 ledamöter i vårt parlament! Inför val pratar vi om att det är viktigt att nominera de unga, men är det inte lika viktigt att nominera de gamla! Vad är annars demokratin värd? All heder åt mina politiska idoler Marit Paulsen och Barbro Westerholm! Vi kan inte inom politiken nonchalera den sista tredjedelen i livet! Med rätt representation kanske vi till och med inte skulle behöva betala mer skatt än de som jobbar!
Hur ser då vår självbild ut, vad är det vi visar av oss själva? Nja, inte är det alltid så upplyftande. ”Jag glömmer så mycket” ”Inte kan jag det där, unga vet mycket bättre” ”Jag tror inte jag vågar” ”Jag är alldeles för gammal för det där.” Men trots sådant från oss, klarar vi briljant att spela bridge och gå arton hål på en golfbana. Jag kommer inte från känslan att det handlar om någon märklig respekt eller kanske till och med rädsla för de unga. Vi ser inte våra plus, bara minusen. Vi observerar att vi lätt tappar namn och ord, men glömmer bort att vi kan vår
Spegling från Harstena
historia, litteratur och geografi långt bättre än tjugoåringarna idag. Vi negligerar att vi lärt oss hantera relationer på ett hyfsat sätt, att vi oftast tänker innan vi talar, att vi har ett tålamod och en tålighet som de flesta unga inte ens kommer i närheten av och att vi genom vår livserfarenhet ser samband och kan dra slutsatser mellan det som hände förr och det som händer idag. Men hur hanterar vi all denna kompetens?
En gång skapade vi tonårskulturen. Vi lärde oss musikstilar som rock och pop och började klä oss och klippa håret på vårt alldeles eget sätt. Med vår hjälp kom det unga i centrum, och som ungdomar lärde vi oss att ta plats. Idag dras Sverige med en otroligt stark ungdomsfixering, men vi som skapade det unga sättet att leva är idag gamla. Nu måste vi skapa en ny kultur, en för den tredje åldern. Borde vi inte klara det, vi som en gång var så framgångsrika kulturskapare?
Under ett antal veckor i höst har vi fått följa några av AMFs pensionärer här på Pensionsbloggen. Vi har fått så mycket kommentarer från er läsare om hur bra det varit – så nu har vi bett våra pensionärer skriva ett inlägg till. Så välkommen tillbaka som gästbloggare Siv Kopacsi från Torestorp.
En vecka i oktober för en pigg pensionär
Fredag : Vi landar på Landvetters flygplats efter en ”go” semester på Kreta. Härligt med sand mellan tårna i oktober när höstmörkret faller på. Eftersom maken fortfarande arbetar heter det ”semester” i vår familj. Trots att jag har semester resten av mitt liv.
Lördag: Maken jagar älg. Jag ägnar dagen åt att packa upp och tvätta lite. Känner inte för att gå utomhus – luften är väldigt råkall jämfört med vad jag är van vid från min Kreta-vistelse.
Sand mellan tårna på Kreta.
Söndag: Regn och rusk. Egentligen skulle vi behöva ägna oss åt trädgården men vädret inbjuder verkligen inte till utomhusaktiviteter. Det blir istället mys framför brasan och en god köttbit tillagad i lergrytan.
Måndag: Gymmet i Torestorp. Det startades upp år 2009 av Inga-Lisa. Mot alla odds överlevde hon en svår trafikolycka för några år sedan. Läkarna trodde länge att hon skulle bli rullstolsbunden. Men med envishet och ett otroligt positivt synsätt har hon efter lång rehabilitering blivit någorlunda återställd. Så hon bestämde sig; vis av sin erfarenhet, att starta upp ett gym. Vi håller till i idrottsföreningens lokaler och Inga-Lisa jobbar helt ideellt med detta. Hon förstår vikten av att träna och hur mycket man själv kan påverka sin kropp genom regelbunden träning.
Så nu träffas vi daglediga där ett par gånger per vecka. Vi tränar och vi skrattar väldigt mycket. Och det finns ingen som kan säga att de inte klarar av vissa övningar. ”Kan Inga-Lisa – kan jag!” är ledorden på det gymmet. Väldigt trevlig social sysselsättning! Och någon liten muskel tränas väl säkert upp på köpet.
Tisdag: Dags för veckans yogapass. Här pratar vi inte – här slappnar vi av, andas rätt och vårdar vår inre själ. Och man får verkligen energi efteråt.
På kvällen är det styrelsemöte i byalaget. Jag är ordförande i byalaget och det är viktiga frågor på agendan. Det är sparbeting för Räddningstjänsten och det finns risk att man lägger ner vår deltidsbrandkår. Vi har kämpat med detta ett tag och försökt påverka ansvariga politiker genom att ge dem bra argument varför det är viktig för oss att behålla vår deltidsbrandkår. Just när det gäller IVPA ( i väntan på ambulans) är tiden från larm till första styrka på plats livsavgörande. Naturligtvis har tiden också stor betydelse för konsekvenserna vid trafikolyckor och bränder. Vi får se hur detta slutar! Men ibland måste man hjälpa makthavare att tänka! Det har ett långt liv lärt mig.
Onsdag: Åker med maken på morgonen de 7 milen till Göteborg. Idag är det dags för en bussresa med Göteborgs Senioruniversitet. Vi skall utforska Göteborg och dess stadsdelar. Vi börjar på Gustav Adolfs torg och år 1621 och avslutar på Amhult- en helt ny stadsdel uppbyggd på marken som tidigare var Torslanda flygfält. 1977 lades Torslanda flygplats ner och all passagerartrafik flyttades till Landvetters flygplats. 2001 beslutade man att anlägga en helt ny stadsdel på marken där flygplatsen och några bondgårdar tidigare funnits. C:a 1500 bostäder, förskola, köpcenter – imponerande! Vi hann också med Hjällbo, Gårdsten, Masthugget, Klippan….osv..
”Min” utsikt över Tolken.
En mycket intressant dag! Och trevliga medresenärer. Alla arrangemang med Senioruniversitetet är väldigt trevliga. Både kurser, föreläsningar och resor.
Torsdag: Gym-dags igen. Kl. 10 – 11 är det dags att svettas och skratta på gymmet i Torestorp. Och det är så häftigt! Flera av damerna som tränar regelbundet är över 80 år.
Fredag: Fredagsbio i Kinna. För 40 kronor kan man gå på bio kl. 15. Denna fredag visas ” Pojken med cykeln”. Man kan fika för 10 kronor innan filmen- då ingår även hembakat och en clementin. Så vem orkar reta sig på att man inte har ”jobbskatteavdrag”…..? När både tiden och pengarna räcker till ett trevligt biobesök mitt på dagen.
Siv Kopacsi
Torestorp.
Ja, så här har min vecka sett ut! Jag njuter varje dag av min pensionärstillvaro. Jag är tacksam så länge jag får ha hälsan och nyfikenheten kvar. Och reslust är för mig lika med: livslust. Jag är ödmjuk och inser att inget varar för evigt. Men jag njuter här och nu!
Nu har turen kommit till vår gästbloggare Birgitta Malmstedt 70 år och bor på Lidingö. Birgitta är pensionerad bibliotekarie, men har fortfarande en fot kvar i arbetslivet. Hoppar in och vikarierar då och då. Vi får här läsa om när hon gjorde sin drömresa till Nordkap och Lofoten.
EN RESA JAG LÄNGE DRÖMT OM
Jag heter Birgitta Malmstedt och är 70 år gammal. Jag har varit pensionär i fyra år, men fortsätter att arbeta som timvikare i mitt gamla jobb som bibliotekarie. Jag är aktiv inom Seniornet, en IT-förening för seniorer, sjunger i kör och promenerar mycket tillsammans med hunden. Övriga intressen är resor, litteratur och film. Jag bloggar på http://www.pensionarenpaon.blogspot.se/
Resa till Nordkap och Lofoten sommaren 2013
En av fördelarna med att vara pensionär är att man kan resa mycket.
Denna sommar gjorde jag en resa, som jag länge drömt om att göra – till Nordkap och Lofoten. Det var en sällskapsresa med buss och resan omfattade 11 dagar. På nätterna bodde vi på olika hotell. Vi åkte via Höga kusten och Tornedalen upp till Kukkolaforsen. Vi passerade polcirkeln och åkte vidare genom Finland in i Norge. I samband med övernattningen i Finland fick vi uppleva midnattssolen.
Med Porsangerfjorden som följeslagare for vi till Mageröya – Nordkapön. Där övernattade vi i Honningsvåg, Norges nordligaste stad. På kvällen for vi ut till Nordkapsklippan, där vi stannade några timmar och hoppades få se midnattssolen en gång till. Tyvärr var det mulet den natten, så någon midnattssol fick vi aldrig se, men det var ändå magiskt att stå och se ut över Ishavet och veta att man stod på Europas nordligaste spets. Nåja, en sanning med modifikation. Det finns en udde, som sticker ut några meter till, men Nordkap fick sitt namn redan 1533 av en sjöfarare och man har valt att hålla fast vid denna benämning.
Så körde vi söderut. Vi stannade i Alta, en ort berömd för sina hällristningar. Vi for vidare till Tromsö, en underbart vacker stad, där Ishavskatedralen är ett landmärke.
Sedan for vi ut på Lofoten. Det är otroligt vackert på Lofoten och jag kan förstå att många konstnärer åker dit och låter sig inspireras av naturen. Livet där domineras av det mycket omfattande fisket.
Vi lämnade Lofoten och for med båt över till Bodö. Så gick färden vidare till Trondheim. Därefter vidtog ytterligare två dagars färd ner genom det vackra Norge. Vi åkte genom Dovrefjäll och senare Gudbrandsdalen hem mot Sverige. Sista anhalten i Norge var Morokulien. Ni minns säkert det populära radioprogrammet, som sändes därifrån i slutet av 1950-talet. Morokulien är ett påhittat namn på en plats, som ligger på gränsen mellan Sverige och Norge.
Detta är en sammanfattning av de två inlägg om resan, som jag gjort på min blogg.
Välkommen att titta in där. Där finns det fler bilder från resan och också andra inlägg att läsa.
Våra AMF pensionärer väljer själva ämnen och det är kul och se vilken bredd och olika erfarenheter vi får läsa om varje måndag här på pensionsbloggen. Denna veckan träffar vi Gunnel Blom Persson 71 år från Mölndal. Hon skriver om rollen som anhörigvårdare och tankar kring detta. Välkommen som gästbloggare Gunnel!
ANHÖRIGVÅRDARE
En dag så händer det bara, en anhörig blir sjuk och behöver tillsyn nästan dygnet runt. Min man fick en stor hjärnblödning låg på sjukhus i nästan 3 månader därefter var det jag som skulle ta över allt ansvar. Förutom allt
Bilden är tagen på Gunnels 70 årsdag. Den här bilden är tagen 9 år efter att det Gunnels man blev sjuk.
praktiskt så även ekonomiskt som jag inte hade skött förut, försäkringar hur var de, hur mycket pengar fanns sparade, deklarationen, skulle jag betala in restskatt, hus som skall skötas om, besiktiga bilen, byta däck, läkarbesök rehabilitering. Som anhörigvårdare har man ingen egen tid man måste vara tillgänglig 24 timmar om dygnet.
Många nätter när jag varit uppe o hjälpt Börje låg jag vaken o tänkte på hur jag skulle ordna saker o ting både för honom o mig för att få vardagen att gå ihop. Om vi båda ska besöka en affär måste man kolla var finns en stol att sitta på o finns toalett. En frihet är att kunna köra egen bil att åka tillsammans kanske hälsa på någon. Så länge det går är det värt allt besvär att få vara hemma tillsammans, men den dan kommer då man inte orkar längre och då är det skönt att det finns andra som kan ta över vårdnanden. Men man är fortfarande anhörigvårdare.
Veckans gästbloggare heter Inger Svanevik och är från Göteborg numera boende i Kinna. Inger har arbetat inom sjukvården som biträde, undersköterska och det sista som onkologisjuksköterska. Här skriver hon om tankar om att bli äldre och ett av hennes stora intresse hundar.
– FARMOR JAG ÄLSKAR DIG
Elliot tre år säger detta när hans mamma och jag hämtar honom på förskolan. Jag är 66 och har haft en hel del jobbiga år. Ovanstående kommentar är balsam för själen.
Detta är jag med mormor Wilma och mamma Lisa som är ljus.
De jobbigaste åren var när mellansonen var sjuk. Han hade en hjärntumör och han tyckte att det var så orättvist att andra barn kunde få vara friska, medan han själv bara blev sämre och sämre. Det var svårt att vara en bra mamma till de tre sönerna. Storebror Kristian och lillebror Patrik fick stå tillbaka för Mattias som ofta vistades på sjukhus och behövde mer och mer hjälp. Mattias dog 12 år gammal.
Elliot är son till Patrik och jag har den stora förmånen att få vara med Elliot när mamma o pappa arbetar konstiga tider eller behöver ta hand om varandra. Det är så underbart att få vara en viktig person i barnbarnets liv.
Att vara 66 år är både skönt och sorgligt. Skönt såtillvida att jag inte måste vara tipptop klädd, även om det också är kul. Jag kan dra på mig det som känns praktiskt. Jag kan sova hur länge jag vill eftersom jag inte måste till jobbet. Det är så fantastiskt att kunna vara den nattuggla jag är. Det spelar ingen roll om jag lägger mig vid två-snåret.
Det sorglia är att mina barnbarn är så små. 8, 5 och 3. När jag är 76 är de 18, 15 och 13. Jag får se till att jobba hårt för att hålla mig så frisk som möjligt, så jag kan uppleva dem som vuxna.
Det måste bli mer tid på gymmet och mer tid att vandra i skogen och längre promenader med hundarna. För ett år sedan fick vå ena hund valpar. Valparna är blandras Golden/Labrador.
Här är valparna med sina familjer på en valpträff vi hade i våras.
Jag har det så bra, trots att min pension inte blev så stor. Mycket sjukskrivningar och så gick jag in i och fastnade i en vägg. Men nu mår jag bra efter att ha fått bra hjälp av psyk här i Kinna. Jag har det bra, jag har en låg pension så jag klarar mig. En fin sambo, våra hundar och mina härliga barn med familjer. Nu har vi flyttat in i en liten lägenhet med uteplats. Så idag har jag planterat vildvin mot hundstängslet för att det skall bli lite finare. Jag har också planterat rosor. Inbjudningskort är skrivna till vårt kompisgäng, vi skall träffas och äta gott och sedan åka till en sjö och skicka upp Thailändska ljuslyktor till minne av en i gänget som nyss dog.
Som pensionär njuter jag av mina intressen körsång, musik, litteratur, handarbete, hundar, natur och människor.
Inga Ekelund frånYngsjö möter vi som gästbloggare denna veckan. Redan som liten flicka drömde hon om ett åka ut i världen för att ge en hjälpande hand till de människor som levde i en värld helt olikt vår. Som pensionerad lärare har denna dröm gått i uppfyllelse. Välkommen till pensionsbloggen Inga!
NÄR DRÖMMAR BLIR VERKLIGHET
I mitt hjärta har jag alltid drömt om en mer jämställd värld…och kanske själv bli en del av dem som vill vara med och göra en insats som kan bli till betydelse….och göra skillnad…och framför allt ge liv åt barns drömmar och visioner.Efter mina två vistelser i Indien, DSI, Devi Sarasvati India Trust,har dessa perioder varit en fantastisk upplevelse och satt djupa spår i mig och gett mig mersmak.
Jag tror även att min närvaro betytt mycket för barnen och även personalen. Jag har funnits i deras närhet, bidragit med förståelse,visat dem uppskattning och värme.
Foto från Indien där Inga jobbat som volentär.
ALLA BARN BEHÖVER TRYGGHET, KÄRLEK OCH BEKRÄFTELSE. Vidare någon som LEKER MED DEM,LYSSNAR OCH TRÖSTAR.
ALLA BARN BEHÖVER EN FAMILJ.
I oktober 2009 blev ovanstående en verklighet för mig .Genom olika privata kontakter i Sverige fick jag en inbjudan att komma till DSI som volontär och biståndsarbetare. Centret ligger ca 60 km söder om Chennai, Tamil Nadu , i sydöstra Indien och är ett internat med skola för fattiga och föräldralösa barn. Klasserna är från förskola upp till tionde klass. Min huvudsakliga uppgift var från början att undervisa i engelska, vilket jag gjorde till en viss del.
Men massor av andra viktiga uppgifter väntade på mig t.ex åka ut i fattiga byar med gåvor, kontrollera hälsovården, hygien. Kontrollera att skolbarnen regelbundet gick i skolan,att barnen fick sina vaccinationer och att alla skötte sin hygien m.m m.m
En annan viktig uppgift blev att jag dagligen åkte med centrets skolbuss ,ca två och en halv timmes tur på mycket dåliga vägar/ stigar i stark hetta för att hämta upp barn till skolan. Detta var en mycket viktig och betydelsefull uppgift, att få se hur barnens byar och boende var och att möta deras föräldrar eller anhöriga.
DSI grundades i Hamburg i början på 90-talet av en privat stiftelse. Ett samarbete inleddes med en indisk familj och första huset stod klart 1996, ”Hamburg Haus”, och tio barn kunde flytta in och vid den tidpunkten fungerade det endast som barnhem.
I takt med ökade ekonomiska tillgångar, i form av gåvor , medlemsavgifter från den tyska föreningen utökades verksamheten. I dagsläget bor ca 130 barn på centret och sammanlagt går det ca 450 barn på skolan. Förutom de barn som bor på internat och hämtas av skolbussen kommer det barn från avlägsna byar, cyklande eller gående. Även hos dessa barn har deras drömmar blivit verklighet…de får gå i skola!! Men de flesta av dessa barn saknar föräldrar, släktingar eller faddrar som kan betala för dem. Klimatet går hårt åt byggnaderna, därför är många utrymmen ständigt i starkt behov av renovering. Allt detta kostar!!
Under mina vistelser, vilket idag har blivit fyra tillfällen, har jag på plats sett vilka behov som varit mest aktuella och kunnat fördela medlen på bästa sätt. Detta tack vare gåvor från föreningar , företag ,
På sidan www.ingaindien.se finns fler bilder och information.
privatpersoner samt olika typer av evenemang som jag anordnar här hemma i Yngsjö med omnejd. Därtill kommer avgifterna från de faddrar som åtagit sig att betala för ett eller två barn på centret …i nuläget är det nitton barn som har en fadder. Jag åker som privatperson, har ingen organisation bakom mig och följaktligen inga mellanhänder och jag betalar alla mina kostnader.
Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst över denna fantastiska förmån att få fortsätta göra en insats som pensionerad lärare.
Få uppleva så mycket kärlek och uppskattning från barn, personal och föräldrar…det är livskvalité på högsta nivå.
Denna verklighet kan även bli din…så varför vänta!
Denna vecka är det Björn Öjerskogs tur att gästblogga hos oss. Björn är 68 år från Askim och pensionerad kirurg. Han skriver om att det viktigaste är att få behålla hälsan och kunna disponera sin tid, pensionssystemet funderar han också över. Välkommen som gästbloggare Björn!
”Det ska va gött o leva…”
Tänk på alternativet pappa, säger min yngsta dotter när jag beklagar mig över att kroppen sviker. Ja, ja, säger jag då och inser fuller väl att hon har rätt. Visst finns det mycket att glädjas åt och njuta av, även om kroppen säger ifrån och man inte orkar som förr. Fort har det gått också. 40, 50, 60 och så plötsligt 67 och arbetslivet slut. Nu är jag i den lyckliga situationen att mitt yrke (läkare) inte åldersdiskriminerar, snarare
Björn Öjerskog,68, pensionerad kirurg
tvärtom; jag har aldrig varit så efterfrågad som efter 55. Dessutom kvarstår möjligheten att arbeta, jag kan faktiskt välja o vraka, efterfrågan på min arbetskraft synes outtömlig. Men viktigast av allt; att få behålla hälsan.
Ekonomin är tyvärr något som tynger många sedan man gått i pension. Jag läser i dagens tidning att inte mindre än 30 % av oss oroar sig för om pengarna ska räcka och att andelen än ännu större bland kvinnor. Själv är jag i den lyckliga situationen att min pension räcker väl. Jag har dessutom under åren avsatt pengar i ett privat sparande hos tre olika bolag. Utfallet skiljer sig drastiskt åt. Men som sagt; många har det illa ställt och jag skulle hellre se ett pensionssystem med en mer jämlik fördelning.
Att disponera sin tid fullt ut är ett privilegium. Samtidigt finns en kraft som driver att fylla den med något meningsfullt. Jag gjorde upp vissa planer inför min pension, ett var att göra samhällstjänst, som nämndeman, dvs döma tillsammans med en lagfaren domare och ytterligare 2 nämndemän. I stort har det varit en djupt tragisk erfarenhet. Från att ha ägnat hela mitt yrkesliv åt en sida av mänskligt elände – sjukdom och död – ägnar jag mig nu åt en annan – fattigdom, missbruk och social misär. Yrkeslivet bar ändå en hel del triumfer – bot vid elakartad sjukdom , som cancer, är inget ovanligt. Fattigdom, missbruk och social misär botar du inte så lätt.
Sommaren, särskilt en sommar som den sistlidna, bjuder på många underbara stunder, inte minst på havet. Segling, bad, picknic på klipporna och nu på sensommaren makrillfiske hör till höjdpunkterna. Besök av släkt o vänner förgyller tillvaron och tiden formligen rusar iväg. När man inte har jobbet att gå tillbaka till när hösten nu närmar sig gör att många lätt hamnar i en depression. Glöm då inte alla goda böcker som finns! Jag återkommer gärna med ett urval.
