Arbetslivet har inte förlängts i samma utsträckning som ökningen av medellivslängden vilket gör att den allmänna pensionen faller i förhållande till lönen för kommande generationer. Säkert har du hört det förut.
Åldersgränserna höjs därför gradvis för att säkra framtidens pensionsnivåer. Alltså det intervall för när de flesta kan och får gå i pension. Idag är det vanligen mellan 62-68 år och 2027 är tanken att det är mellan 64-69 år. Det handlar om lägsta ålder för uttag av allmän pension, ålder för rätt till garantipension, rätten att ha kvar sin anställning (LAS-åldern) m.m. För många som går i pension det närmsta året innebär detta ingen större skillnad. Men längre fram blir förändringarna mer påtagliga. Och det långt ifrån alla som orkar med en högre pensionsålder fullt ut. Man är utsliten efter ett långt arbetsliv. Även om åldersgränserna i socialförsäkringssystemen följer med justeringarna i pensionssystemet så finns det många som inte kvalificerar sig för sjukersättning.
Nyligen presenterade en statlig utredning förslag om särskilda regler i sjuk- och aktivitetsersättningen för äldre som närmar sig pension. I korthet handlar det om att arbetsförmågan ska bedömas mot yrken som man har erfarenhet av eller lämpliga arbeten som är tillgängliga (inte alla arbeten på arbetsmarknaden). En slags äldreventil för sjukersättningen. Samtidigt ska socialförsäkringarna fortsatt vara utformade på ett sätt som bidrar till att så många som möjligt försörjer sig genom arbete (tryggheten ska finnas för den där rehabiliteringsmöjligheterna tillbaka till arbete är uttömda). Bevisligen är detta en knäckfråga för politikerna.
Ett annat förslag som har diskuterats är en ”Arne-pension” enligt dansk modell. En sänkt pensionsålder för de som har jobbat längst. Tanken är att man efter att ha arbetat i 44 år har möjlighet till tidigare pension. Problemet är att man kan drabbas av arbetsoförmåga men inte kommer upp i ett tillräckligt antal yrkesår. Det kan upplevas som orättvist. Dessutom kan det sända signaler om att en tidigare pension är möjlig för stora grupper människor (vilket är den raka motsatsen till vad staten önskar för att ekvationen ska gå ihop).
Av allt att döma är det bättre att man löser frågan om arbetsoförmåga inom socialförsäkringen. Tidig pension är inte bra för vare sig samhälle eller individ. Förmodligen kommer möjligheterna att gå ner i arbetstid vara avgörande för att få fler att orka med ett längre yrkesliv.
Dan Adolphson Björck