Våra AMF pensionärer fortsätter att gästblogga, denna veckan möter vi Helmi Jönestam 72 år från Linköping. Hon funderar kring vad man ska göra som pensionär och hon vill ha en diskussion kring att jobba längre. Välkommen Helmi säger vi:
UTMANING I MÖJLIGHETERNAS TIDEVARV
Att bli pensionär är att göra ett paradigmskifte. Men liksom många andra stora förändringar i livet, kan skiftet antingen begränsa min tillvaro, eller utvidga den. Så vad har jag framför mig den dag jag blir 65? Innebär paradigmskiftet att livet nu ligger bakom mig eller leder det mig in i nya möjligheters tid?
Nog finns det mycket vi pensionärer kan göra, förutom att vara älskade mor-och farföräldrar! Många av oss börjar arbeta ideellt inom någon organisation, andra börjar skriva om sina liv för att ge efterkommande kunskap om en tid som gått; om ekonomin tillåter kan vi resa ut i världen. Kurser och aktiviteter regnar över oss, det är bara att välja. Eller starta en egen aktivitet. En bokklubb eller samtalsgrupp, eller varför inte en Alfapet-turnering? Fantasin är nästan gränslös och tiden är vår.
Vi kan fortsätta att arbeta och lagen ger oss rätt att stanna till 67. Åtskilliga av oss blir utmärkta lärare till de många seniorkurserna. Eller kanske hittar vi en egen liten jobbnisch. Kreativiteten försvinner inte med stigande ålder och kompetensen har vi redan! Genom att fortsätta arbeta får vi lite extra pengar att sätta guldkant på tillvaron med. Och dessutom bidrar vi till än mer skatteintäkter!
Vintern 2012 framhöll Reinfeldt i teve att vi i framtiden kan bli tvungna att arbeta till 75. Jag tror han i princip har rätt! Hur ska pensionspengarna annars räcka till alla som kommer att leva i hundra år? Vi står inför en sann utmaning, även om många omedelbart slog bakut vid vår statsministers djärva utspel. Det var, som om en del väntade sig en snabbt hopsnickrad lag om att alla från och med nu måste öka på sitt yrkesverksamma liv med tio år. Det var nog inte så Reinfeldt menade.
Men vi kan inte nonchalera hans ord. Om 25 år kommer det att krylla av hundraåringar och pensioner behövs även i framtiden. Visst kan vi konstruera ett nytt pensionssystem med stor egeninsats, men jag tror att vi ändå måste börja tänka i nya banor. För vi blir inte bara äldre, vi blir också allt friskare. Och är villkoren för att arbeta vidare fördelaktiga för mig, kanske jag alls inte har något emot att fortsätta ännu några år.
Vi måste börja syna det här, inte om ett år utan idag, för det är en hel mängd frågor som behöver sina svar, problem som kräver sina lösningar. Låt mig få ge ett litet axplock: Hur ser de betingelser ut, som skulle kunna motivera oss att stanna kvar till åtminstone sjuttio? Vilka modifieringar behöver göras inom skatte- och pensionssystemen? Hur förmå arbetsgivare att vilja ha oss kvar, när de idag helst ser att vi går i pension före 60? Vilka förändringar krävs för att äldre ska orka bli kvar också på de kroppstunga arbetsplatserna? Hur och inom vilka områden kan nya jobb skapas? Och kanske det viktigaste – vad måste till för att inte gamla ska ställas mot unga på arbetsfältet?
Alltså: Vi har både möjligheter och utmaningar framför oss. Låt oss börja diskutera!
Helmi Jönestam
