Taggarkiv: pensionärer

Gästbloggare Jitka Jensen: 4 nationaliteter firar jul ihop

AMFs pensionärer, , ,

Vi närmar oss jul och idag möter vi AMF pensionären Jitka Jensen som skriver om olika traditioner i olika länder och där hon och hennes familj landat i en härlig multikulturell jul. Kanske vårt längsta blogginlägg någonsin – men den ger en härlig julvärme i hela kroppen så läs hela. Varmt välkommen till pensionsbloggen Jitka!

4 nationaliteter firar jul ihop

En av mina döttrar har just publicerat en artikel om hur bra det är med flerspråkighet. Bland annat skrev hon också om våra jultraditioner.  Och självklart, när man har flera språk i samma familj, har man också flera kulturer och traditioner som måste samsas, för alla vill ha sitt.
Jag kom till Sverige 1968. Utan en tanke på att det inte bara var JAG som kom och därmed måste anpassa mig och ändra mitt liv, mycket mer än man skulle tro. Det var även kommande generationer efter mig – mina barn, deras partners, mina barnbarn.

Första jul i Sverige blev jag bjuden till en svensk kompis och hans familj. Där började man julmiddag med lutfisk. Eftersom jag kommer från Tjeckoslovakien, f.d. katolsk land där man brukade fasta i december för att avsluta på julafton med fisk till middag, tog jag för givet att det var på något sätt samma. Fisk. Som gäst fick jag fatet först och tog för mig. Jag såg roade blickar av min kompis, hans bror och dennes polska fru. Och den första tuggan i min mun växte… och växte…. Och växte… och gick inte att svälja, jag höll på att kvävas. Hela familjen väntade på att jag skulle äta upp och skinkan skulle serveras. Brodern kollade sin klocka i smyg, han blev hyrd till hela gatan som Tomte och hade lite bråttom. Så han lockade sin mamma till köket, hans fru och min kompis fick mig att spotta ut fisken och plockade ihop tallrikarna, så mamman inte märkte att jag inte åt något. Det var mitt möte med lutfisk. Jag lovar – jag har inte smakat den sedan dess. Nästan 50 år.

Nästa jul var jag gift. Med en dansk. Vi bosatte oss i Sverige. Den julen skulle vi fira i Danmark hos hans familj, och jag hade inte tänkt så mycket på hur man skulle fira. Nu var jag liksom en i en familj, inte gäst som julen före. Då var det roligt, nytt. Jag hade ingen aning om hur man firar i Sverige, vad man äter, hur det är med julklappar. Jag hade ingen aning om hur man firar i Danmark. Jag utgick ifrån att Skandinavien firade på samma sätt, jag tänkte inte så mycket på det.

För mig var jul en gran men mycket glitter, kulor och chokladfigurer som man sedan åt i sängen (=alltså hemma hos mig och min mamma) medan man läste alla nya böcker. Fasta under hela dagen, på kvällen äta karpsoppa, panerad karp med potatissallad och avsluta med inlagd frukt. Efter maten ställde man sig vid granen och sjöng gamla julvisor. Dem sjöng man bara till jul, alla handlade om Jesusbarnet och fåraherdar som såg stjärnan och fick meddelande om det nya barnet som de skulle sprida. Och när jag var liten skulle en klocka i vardagsrummet ringa – det var Jesusbarnet som la julklapparna under granen , och man skyndade sig in för att se lille Jesus, fast man hann aldrig. När man blev större la man sina paket till andra själv under granen och sedan packades de upp.

Middagen åt vi oftast själva, jag och min mamma efter att min mormor och en ogift morbror gått bort. Mammas syster och 2 kusiner bodde på samma gata och vi träffades först efter maten. Då skyndade vi lägga våra presenter under granen i smyg. Speciellt flätat Julbröd med russin och mandel, småkakor som man bara bakar till jul, olika traditionella lekar som att hälla smält bly i vattnet och sia framtiden, kasta toffel mot dörren och sia om man blev gift under kommande år mm, gamla hedniska seder. Vid elvatiden gick vi med kompisar till kyrkan och deltog i Midnattsmässa. Jag kommer från Prag, så det var en del kyrkor man hade att välja på. I tjugoårsåldern sjöng jag mässan i kören under julhelgen.

Ja. I Sverige funderade jag inte så mycket över hur man firar, men plötsligt blev det viktigt. Tomten. Vi har ingen Tomte. Vi firar St. Nikolaus d. 5 december, afton före hans namnsdag. Figurerna ”hyr” man på gatan – St. Nikolaus kommer alltid med en djävul som rasslar med kedjorna och skrämmer livet ur små barn. Och så en eller ett par änglar med fina vingar. Paket och en speciellt inköpt strumpa med godis, frukt och nötter. Lucia firar vi inte.

Så nu åkte vi till min nya familj. Jag fick i uppgift att pynta granen efter lunch – danskt julbord. Man ska ju fasta? Granen pyntade jag med allt de hade i lådan, vilket efter mina mått inte var så mycket, men svärmor hann plocka bort det mesta innan vi satte oss till bords på kvällen. Ingen soppa? Ingen fisk? Det serverades skinkstek med potatis och brunsås med olika inlagda grönsaker. Efter detta gröt och mandelpresent. Sedan skulle man diska. Klockan gick. Småsyskonen till min man i familjen fick vackert vänta. Så var det dags att gå runt granen och sjunga sorgsna psalmer med en psalmbok i handen var. Vilket också tog mycket tid. Och äntligen fick man lägga paket under granen och dela ut.

Jag kände mig bestulen på MIN jul. Ingenting som jag var van vid. Antagligen omedvetet förväntade jag mig att någon skulle fråga om jag hade önskemål. Så när vi fick barn blev det problem. Jag ville fira enligt våra traditioner och min man ville självklart fira på sitt sätt. Hur skulle vi blanda?

Min man ville fira med sin familj och det gjorde vi i flera år, tills jag tyckte att det var stressigt att åka en dan före julafton, stanna en vecka och åka hem, ofta i snöoväder. Sedan var det min mamma, som var ensam. Och mina barn skulle minnas SIN jul när de blev vuxna.

Första jul hemma firade vi när våra äldsta barn var 5 och 3 år, med min mamma och svärmor som då var änka med utflyttade barn. Hur skulle vi nu göra så det blev lite för alla? Den julen blev inte särskilt lyckad. Alla utom barnen fastade. Det passade inte svärmor. Till väldigt tidig middag hade vi ALLT. Alla tjeckiska rätter från soppan över fisken (mamma köpte karpen med sig). Dansk skinkstek med allt, gröt och inlagd frukt. Problem med porslinet, för vi hade inte så många tallrikar. Och den tjeckiska seden att familjen inte får resa sig från bordet tills alla har ätit färdigt, för annars skulle en som sitter vid bordet dö under kommande året…

Bloggbild jul

Sedan ville svärmor sjunga danska psalmer som bara hon kunde, för vi hade inga psalmböcker, och GÅ runt granen. Flickorna ville sjunga och dansa svenska julsånger, som de hade lärt sig på förskolan. Och min mamma och jag tjeckiska julvisor. Jag hade sytt tomtekläder, grannen skulle klä ut sig, men han hade somnat och kom först vid 23 tiden.

Nästa jul planerade jag noga. Vi diskuterade fram hur vår familj ska fira, och så har vi gjort i 35 år.  Granen kläs på förmiddag d. 23 december. På kvällen samlas hela familjen och vi äter dansk julbord.  Nu när barnen är vuxna stannar några över hela julhelgen, några hälsar på svärfamiljer. Vartannat år samlas alla här hemma och är noga med att allt är ”som vanligt”. På julafton dukar vi på tjeckiska: Vit julbroderad bordsduk med en mycket vacker gammal löpare, broderad av en kvinna i min familj i slutet av 18- hundratalet.  Porslinsservis som liknar det vi hade hemma när jag växte upp och som köptes på loppis för 200 kr och används bara till denna lunch. Levande ljus på bordet, tjeckiska julsånger och julmässa på CD som lunchmusik.
Kl. 15 Kalle Anka, fika i soffan. Röd duk med tomtarna som vi har hafy sedan den andra julen vi firade hemma. Tjeckiska julkakor, kaffe och te.
Kl. 18,30 läggs en röd duk med tomtarna på bordet och det dukas till dansk middag. Svenska julsånger på Cd:n. Gröt med en mandel i en stor skål med lika många träskedar som familjemedlemmar instuckna. Man tar gröten med sin egen träsked, nya har köpts in allt efter familjen utökas med svärsöner, svärdotter och barnbarn. Mandelpresent mitt på bordet. Den som får mandel håller det hemligt tills all gröt är uppäten.

Gröt i en liten skål sätts fram utanför dörren för att locka Tomten. Så sjunger vi julsånger en stund, barnbarnen dansar med sina mammor – alla får inte plats, nu är vi 12 – 14 i vårt lilla vardagsrum. Morfar skickas för att köpa tidningen och så kommer Tomten. När våra 4 barn var tonåringar krävde de att fortsätta med Tomten och allt som vanligt, så en av dem alltid kläddes ut.

Som jag började – en blandning av olika traditioner. Den svenska med julbord tar vi i skolan eller på jobbet. St. Niklas brukade jag ordna under åren mina barn var små, då jag arbetade som modersmålslärare. Min son och hans svenska fru firar för sin lilla flicka, men utan ”figuren” St. Niklas. Hon får presenter och gottestrumpan. En av mina döttrar bor i Österrike, så där firas också St. Niklas. Hennes österrikiske man har tagit våra jultraditioner och inte uttryckt några önskemål när de kommer hem vartannat år. Varannan julafton firar de i hans föräldrahem, men äter tjeckisk lunch innan de åker dit. Och där kommer ingen Tomte – Jesusbarnet lägger presenterna under granen. Min svenska svärson har inte heller uttryckt några önskemål – min äldsta dotters familj firar julafton hos mig och äter svensk julbord hos svärföräldrarna. Sonhustrun har varit med en middag än så länge, så det var kanske mest spännande att se, hur annorlunda vi gör.

Så nu är jag tillbaka i början:

En salig blandning för alla våra barn, deras män och frun och något för barnbarn att växa i. Så blir det när man är 4 nationaliteter som kommer från 4 olika länder med sina traditioner.

God Jul önskar Jitka Jensen

Gästbloggare Tord Jönsson: Min bästa julafton

AMFs pensionärer, , ,

I måndags var vår gästbloggare Eva Asps först ut bland våra AMF pensionärer att skriva om julen här på bloggen. Idag är det Tord Jönsson från Katrineholm som gästbloggar. Väl värd att läsa då man får en tår i ögat och där vi får en påminnelse om vad  julen egentligen  handlar om. Varmt välkommen till Pensionsbloggen.se Tord!

Min bästa julafton

Året var 1951 jag var tio år och min syster 5 år. Vi skulle fira vår nionde julafton som inflyttade från Malmö till Eskilstuna. Förberedelserna för den här julen var precis som vanligt, mamma hade fullt upp med all den goda mat som skulle till för en riktig jul. Pappa hade lagt lutfisken i blöt och den krävde ju sin omsorg, där vattenbyte emellanåt erfordrades. Ja allt såg ut att vara precis som vanligt. Men ju mer vi närmade oss julen så kunde man märka att det var inte som vanligt, mamma och pappa tisslade och tasslade, ja det var något som inte var som vanligt. Med en tio årings nyfikenhet så försökte man ju lyssna in vad mamma och pappa hade på gång, var det kanske prat om julklappar, nää det var inte heller som vanligt. Nåja dagarna gick och två dagar innan julafton så sa pappa vid middagsbordet till mamma att det kommer in 11.50. Kommer in 11.50, vad kommer in 11,50? Den nioåriga hjärnan gick på högvarv. Är det tomten som kommer in 11.50? Nää det stämmer ju inte, tomten kommer ju på kvällen. Nåja det fanns bara en sak att göra för att stilla nyfikenheten och det var att fråga pappa vad han menade. Jo sa pappa, grannen kommer in med ägg i morgon klockan 11.50. Det hela verkade skumt, varför skulle grannen komma med äggen precis klockan 11.50. Nåja jag förstod av pappas min att det var inte lönt att fråga mer om den saken. Lilla julafton pyntade vi och klädde granen och jag tyckte att mamma och pappa lade ner lite extra jobb på pyntandet. Snart sa pappa att det var läggdags och att vi skulle sova gott för i morgon ska vi upp tidigt. Natten till julafton var det extra svårt att somna i vanliga fall av all spänning inför julaftons morgon, men den här kvällen och natten blev extra spännande för jag kunde fortfarande höra pappas ord ”för vi ska upp tidigt”.

Julaftons morgon. Någon väckning behövdes inte, jag var uppe långt före mamma och pappa. Vid frukostbordet kunde man känna att det var spänning i luften, ja den var så tät att man nästan kunde ta på den. Mamma och pappa var knäpptysta, syrran var tyst för en gångs skull. Plötsligt säger pappa, bilen kommer 11.30. Bilen!! Vilken bil? Ska vi åka bort? Förvirringen var total i den nioåriga hjärnan. Inget mer blev sagt, frukosten var avklarad och lugnet lade sig i det Jönssonka hemmet. 11.20 ropade pappa på mig och sa att jag skulle ta på mig ytterläder. Han och jag traskade ner de tre våningarna och utanför porten stod en taxi. Taxi!! Varför ska vi åka taxi pappa? Ja du får se sa han bara. Taxifärden gick genom centrala Eskilstuna och svängde upp mot järnvägssationen. Järnvägsstationen?? Skulle mamma och pappa skicka iväg mig någonstans? Nää det var uteslutet kom jag fram till. Taxin stannade utanför den stora entrén vid stationen och pappa betalade för färden och så gick vi in. Pappa gick bort till en lucka det stod upplysning på fråga tydligen efter något och nickade bifallande till svaret han tydligen fick. Vi gick ut till en av perrongerna och så var det barra att vänta, vänta på vad? Plötsligt hördes en röst i högtalaren, ”tåget från Malmö med ankomst 11.50 anländer på spår 4”. Tåg från Malmö?? Och där kom det puffande och stånkande som bara ånglok kan, bromsarna gnisslade vid inbromsningen och så stod det still. Dörrar öppnas, passagerare klev av och där stod hon MORMOR från Malmö. Den nioåriga hjärnan kopplade inte, mormor, här i Eskilstuna, men så släppte förtrollningen och med ett tjut så hamnade jag i mormors famn. Min bästa mormor, här hos mig i Eskilstuna.

Jag behöver väl inte tillägga att det var den bästa julen i mitt nioåriga liv och trots mina idag 73 år så är minnet från den julen lika levande idag

God Jul önskar Tord Jönsson

AMFs pensionärer recenserar boken Handbok för pensionärer

AMFs pensionärer, , ,

I handeln finns flera handböcker för dig som börjar närma dig pension eller är pensionär. Vi bad våra experter läsa tre av dessa böcker – nu är det dags att publicerar den tredje och sista recensionen. Denna vecka har AMF pensionärerna Tord Jönsson, Benedikte Akker, Eva Asp, Jitka Jensen, Kjell Forssén och Åke Sundling recenserat Handbok för pensionärer av Gunnar Jägberg.

Tord Jönsson: ”Mycket trevlig läsning och många tips 🙂 Jag slogs av hur författaren slagit handbok-for-pensionarerhuvudet på spiken i stort sätt i hela boken. En bok som varje pensionär bör ha till hands i sin bokhylla. Jag kommer absolut ha stor nytta av boken.”

Benedikte Akker: ”Att åldras är som att bestiga ett berg, man blir lite anfådd men man får mycket bättre utsikt” ; Ingrid Bergman (1915-1982). Boken är underhållande och humoristiskt skriven, delvis i kåseristil och ger mig många tillfällen till skratt. I vissa kapitel finns det avsnitt där jag känner igen mig och andra avsnitt känns lite mer fjärran. Än så länge.

Men vi pensionärer är ju en stor grupp och finns i ett stort åldersspann.
Och vad är det då vi roar oss med när andra är på jobbet? Bra fråga! Några svar ges i boken och även förslag på trevliga sysselsättningar. Om nu sådana saknas. Säkert kan några av tipsen i boken provas och ge möjlighet till både fortsatta skratt och erfarenheter.

Kapitlet ”Frisyrguiden” gav tips på hur jag genom att leta fram ett gammalt foto av mig själv, klippa till det i lämplig storlek och placera ut i de tomma, tecknade ansiktena med olika frisyrer. Bra inspiration! Kort bakåtslickat hår= tysk inspiration à la Kjerstin Dellert, eller ett hem ”ett hem för fåglarna” =Elisabeth Höglund. Varför inte prova ”unisex” à la Svenne Hedlund. Många fler förslag finns. Kapitlet ”Ordlista”, innehållande ord och uttryck som kan vara bra att känna till för en ev. ny och yngre bekantskap; afton=kväll, almanacka=kalender, butelj=flaska, dröjsmål=försening, eljest= udda/konstig, gramse=arg/sur m.m. m.m.

Att det sedan finns en del speciella pensionärsyrken var något jag inte tänkt på tidigare och några förslag på dem är; hundvakt (kombineras med frisk luft, motion, bra lön och trevligt sällskap) eller kanske försöksperson inom den medicinska världen. Frisk luft och motion får du som linjedomare i knattefotbollen. Man slipper huvudansvaret , viftar med flaggan då och då och kan komma undan med ”domarn dömer”.

Eva Asp: ”Boken var lätt att förstå, men inte särskilt underhållande . Jag tycker inte den känns aktuell , det som beskrivs var nog aktuellt för 10-20 år sen. Jag känner inte igen mig själv och inte heller någon av mina pensionerade bekanta. De enda tips som i viss mån föll mig i smaken fanns i kapitlet ”Pensionärsyrken”.
Sammantaget har jag svårt att se att den skulle kunna fungera som nån slags ”handbok”.”

Jitka Jensen: ”Inte speciellt road av boken.
Den kan kanske fungera som en avskedpresent till en nybakad pensionär. Själv tycker jag inte om liknande presentböcker. Jag förstår inte vitsen med att plötsligt en dag ”komma över en gräns” och bli upplyst om glädjen /farorna.”

Kjell Forssén: ”Förorden, (om föräldrar i pensions tider). De var ju två som fick åldras ihop, vilket är få förunnat, bra att de tog sig tid att hjälpa barnbarn, var aktiva med föreningsarbete, då går tiden fort så cykeln blev inte använd på grund av sysslorna.

Innehållet, var 18 stycken kapitel, olika beskrivningar och skildringar, Saker i boken variera på olika ålder i pensionärs epok, lite främmande att vi blir sådana när vi åldras, ta och läsa om boken en gång varje år, kan man jämföra hur man upplever det då, huskuren är ju något som all behöver, många bra tips för att orka med raggningen.”

Åke Sundling: ”Jag anser mig vara en positiv, glad och humoristisk person, men jag tyckte boken var både barnslig och full av fördomar om pensionärer. Det är mycket möjligt att denna bok går hem hos många i mogen ålder….. men varken jag eller min positiva fruga gillade boken. Ytlig och tunn!!!

Min negativa syn kan kanske bero på att jag fortfarande är både mentalt och fysiskt mycket aktiv! Eftersom jag gärna vill leva i nuet och tycker livet är ett härligt äventyr, så faller jag inte för nostalgisidorna (Bättre förr). Kort sagt tycker jag boken var töntig!!!! Ni lyckades skicka fel bok till mig 😉
Vänligen Åke Sundling….som tycker livet är bättre är toppen!!!”

Av våra AMF pensionärer fick boken Handbok för pensionärer genomsnittsbetyget: 5,3.

 

 

AMFs pensionärer recenserar boken Äntligen pensionär av Michel Jonson

AMFs pensionärer, , ,

I handeln finns flera handböcker för dig som börjar närma dig pension eller är pensionär. Vi bad våra experter läsa tre av dessa böcker – nu är det dags att publicerar den andra recensionen. Denna vecka har AMF pensionärerna Mats Malmström, Lasse Ekman och Björn Öjerskog recenserat boken Äntligen pensionär av Michel Jonson. Idag blir det både ros och ris från våra recensenter!

Mats Malmström: ”Med en viss förväntan börjar jag läsa boken. Kan jag ha missat 99 antligen-pensionarmöjligheter? Och upptäcker att en hel del har jag missat. Språket är lättförståeligt och en hel del tips och idéer finns för att förändra dit och kanske dina vänners liv.
Köp den nu, läs, vänta inte. Den hundrade idén kommer du på när du läser boken. Även lämplig att ge bort till den som skall gå i pension.

Jag ger boken 6+ Därför att den visar att livet ger dig hela tiden nya möjligheter. Äntligen Pensionär visar att du kan förändra din vardag.”

Lasse Ekman: ”Jag fick en mängd uppslag av vad jag kan göra som pensionär o boken är verkligen en idéspruta som fick i gång min fantasi. Nåt jag skall ta upp igen är att spela golf, jag bor nära golfbanan och mitt mål blir att sänka min handicap till under hcp 28. Upptäcka Sverige blev en inspirationskälla till att lära känna mitt land. Så det finns med i planeringen. Jag skall också göra en pilgrimsvandring i Spanien de sista 11 milen till Santiago. Detta gör jag hösten 2015, konditionen måste upp först och det sker på gymmet tillsammans med andra pensionärer samt dagliga långpromenader och en pilgrimsvandring från Jönköping till Vadstena vilket blir i sommar. Något extrajobb finns inte i planeringen, jag har fullt upp med att också planera för många andra bra tips som jag fick i boken som t.ex., planera min 70-årsfest, skriva en bok om mitt liv ( kan va kul för barn o barnbarn osv, att se hur gubben levde). Volontär är jag sedan maj 2012 på retreatgård där jag är nån slags alltiallo, en av de bästa sakerna jag hittills gjort.

Och vem vet vad som väntar bakom nästa hörn. ” För att upptäcka nya oceaner måste man våga släppa land ur sikte”

Björn Öjerskog: ”Etthundra tunna sidor, konstruerade efter mall från småskolan med fyll-i-uppgifter av banalt slag, har föga att erbjuda de flesta pensionärer. Det skulle möjligen vara någon som är helt initiativlös och saknar livserfarenhet – och vem gör det vid uppnådd pension? Konkreta exempel: På sidan 55 föreslås ”Gå på fotmassage” och på följande sida ”Gå på massage”. Ingen text ackompanjerar rubriken, endast taffliga bilder! Om författaren vet vi inget men förlaget presenterar sig på sin hemsida på följande sätt: ”Vi gör böcker. Men inte särskilt viktiga böcker. Man skulle kunna säga att de är rätt onödiga faktiskt.” Jag konstaterar att man lyckats väl i sin ambition.”

Av våra AMF pensionärer fick boken Äntligen pensionär av Michel Jonson
medelbetyget 4,3. Har du läst en bok på samma tema – tipsa oss gärna i kommentarsfältet!

AMFs pensionärer recenserar boken Kulla Gullas lilla lila

AMFs pensionärer, , , , ,

I handeln finns flera handböcker för dig som börjar närma dig pension eller är pensionär. Vi bad våra experter läsa tre av dessa böcker – nu är det dags att publicerar den första recensionen. Denna vecka har AMF pensionärerna Irené Holmdahl, Ann-Eivor Önnerdal, Gunbritt Haglund, Gunnel Blom Persson och Inger Svanvik recenserat boken Kulla Gullas lilla lila av Cecilia Hagen.

Irene: ”Jag har gjort en ny bekantskap, Cecilia Hagens Kulla-Gullas Lilla Lila. Boken var Kulla-Gullaupplagd på ett mycket trevligt sätt, ABC-bok om livet efter jobbet och som pensionär. Cecilia Hagen har prickat in massor av händelser och situationer, som stämmer in på oss Kulla-Gullor. Varje kapitel såg man fram emot att få läsa. Boken handlade om nästan allt som rör oss Kulla-Gullor t ex. barn-barn, charm, galghumor, hänga me, fester, positiv livssyn med mera. Jag skulle kunna ge mer exempel, jag tycker LÄS BOKEN, en spännande, igenkännande, humoristisk bok och en underton av allvar. Mycket nöje önskar jag Er läsare.

PS: Jag bjuder även in männen, att läsa och begrunda denna bok om oss kvinnor i pensionsåldern.”

Gullbritt: ”Det är en både lättläst och underhållande bok som i ABC-form tar upp allt som rör en kvinna i pensionsåldern. Den går också igenom mycket av det som kan hända och vad som är giltigt i ett pensionärsliv. Det är en stor igenkänningspotential i bokens alla delar och många är de leenden som sprids vid läsningen av boken. En trevlig och småputtrig bok som också ger en del tips!”

Gunnel: ”När jag först började läsa boken tyckte jag att den var pessimistisk och nästan trotsig. Tyckte nog inte att jag fick några konkreta tips men när man kom längre in i boken var den lite mer underhållande kanske ska man läsa den flera gånger. Den var lätt att förstå. En mening som fanns i början av boken och som jag nog alltid kommer ihåg var; När åren börjar ila klär man sig i lila: och det stämmer.”

Inger: ” Den är lättläst, trevlig och bitvis underhållande. Har jag någon nytta av den nu när jag är pensionär? Knappast, den ger ett igenkännande leende ibland, men när hon flera gånger återkommer till och undrar hur det blir när hon inte längre har tidningens bil att tillgå och inte ens datorn som ju också är tidningens, så känns det bara fånigt.

Alla vi andra har ju själva fått ombesörja den biten. Så varför ta upp en sådan sak. Vissa saker tas upp som om det är löjligt att ens bry sig. Hon skriver under bokstaven I: Knip. Där är det ju många som kanske skulle behöva läsa att det finns hjälp att få om man går till en doktor. Jag kommer inte att ha nytta av boken i mitt liv.”

Ann-Eivor: ” Så sant som det är skrivet/sagt. En hel del av oss tillhör faktiskt till Kulla-Gullas läsare. Böcker som vi som unga drömt in oss i. Vem tilltalade inte huvudpersonen Gulla-Gulla? Söt, plikttrogen och förståndig. Underbart att läsa som ung. Detta i en tidig ålder, vars fortsättning vi inte ens kunde drömma om på 40 – 50 talet men nu sitter med facit i handen, resultatet av vårt yrkesliv m.m.

Att ha lämnat arbetslivet som man ägnat sig åt i många år behöver inte innebära att vi plötsligt alla skulle tillhöra en homogen grupp pensionärer i sinnet. Från början till slut är vi alla individer oavsett ålder, antingen vi är kreativa och spritter av livslust och tiden knappast inte räcker till eller ångestladdade individer som saknar sitt arbete att gå till. Människor som känner sig ensamma och övergivna för att de inte har någon partner, andra som känner olust att vanka tillsammans med någon hela dagarna. Detta möter vi i Cecilia Hagens bok.

Att vi Kulla-Gullor skulle betrakta oss själva som antikviteter är otänkbart även om det skulle finnas andra som anser oss föråldrade tar Cecilia Hagen också upp.

Allvarligt talat kan vi som lämnat vårt yrkesliv inte vara alltigenom oförmögna att prestera i stort sett samma fortfarande. Nu med den skillnaden att vi kanske har fritt att välja våra sysselsättningar och är fria att strukturera vår vardag. Att vi går i pension i en viss ålder handlar om en samhällsstruktur, som ser ut som den gör för närvarande. Samtidigt hör vi talas om människor som i hög ålder jobbar fortfarande.

Att var period i individens liv har sin glansperiod och tas över av något annat som står i sin glans eller är på topp i individens eget val i en ny period. Hur som helst. Cecilia Hagen tar upp livets struktur som det kan se ut. Det handlar om livets vardag, familj, själ och kropp och döden. Det vi alla är förknippade med, om än med olika struktur.

Det gäller att ta tillfället vid flykten:” Carpe Diem”, strukturera våra resterande liv på ett så bra sätt som möjligt och ta det här med ålder med ett lugn och ro. Boken är underfundigt skriven, lätt att förstå med en alltigenom humoristisk grundton. En bok som kan rekommenderas och läsas även av dem som står utanför Kulla-Gullas krets.”

Av våra AMF pensionärer fick boken Kulla Gullas lilla lila genomsnittsbetyget: 6
Boken ges ut av Bonnier fakta, mer information från förlaget hittar ni här.

Gästbloggare Iréne Holmdahl: Snart är det jul

AMFs pensionärer, , ,

Välkommen tillbaka till pensionsbloggen Iréne Holmdahl! Denna veckan skriver Iréne om julen nu och då och får oss alla att längta till årets största högtid för många. Vill du läsa Irénes tidigare inlägg så hittar du det här.

Hej alla, ja nu är vi i mitten av november.
Det är den månad jag gillar mest, trots en varierande väderlek med regn, blåst och kanske snö. Jag vet inte varför jag gillar november, det är bara så. Man tänder ljus, bakar någon god kaka, läser en bok eller myser

Iréne Holmdahl från Linköping.
Iréne Holmdahl från Linköping.

med mannen och Lill-Doris. Det lackar så smått mot jul. Kommersen i affärerna är i full gång, sedan första veckan i november, jag tycker inte om det, försöker blunda för allt glitter, tomtar, stjärnor, juldukar och annat pynt. När jag var liten flicka, så var man väldigt noga med , att inte börja för tidigt med allt till julen. När december månad kom så var det skyltsöndagen första söndagen i december. Den nionde december, Anna-dagen lade man lutfisken i blöt, sen rullade det på med Lucia, skriva önskelista till tomten,”finns tomten” jag trodde på tomten och väntade på julafton. Men ändå i nutid dras man med i svängen trots, att jag är fyrtiotalist och kunde ta det lite lugnt.

I mitt barndomshem, var julen årets största högtid. Förr fanns ju inte frys så mycket gjordes ganska nära jul. Allt skulle vara hemgjort och hembakat, sju sorters kakor, pepparkakor, kaffebröd och mjuka kakor. Det skulle vara dubbla satser av allt, så att det räckte till alla släktkalas, som skulle bli runt jul,

Julen - årets största högtid enlig Iréne.
Julen – årets största högtid enlig Iréne.

mellandagarna och nyår. Maten skulle också förberedas,skinka, köttbullar, revbensspjäll, sill, janssons frestelse, plus hemgjord korv, sylta och mycket annat. Hur orkade min mor? Jag fick hjälpa till med allt möjligt, rulla köttbullar, stoppa korv, lägga kakor i kakburkar, ja man var med lite överallt. Det sista, som gjordes kvällen innan julafton då allt var klart var att min far fernissade köksgolvet, det blänkte, man blev nästan bländad. På julaftonens morgonen fick jag en julklapp, sen lyssnade man mycket på radion, man hade ingen TV. Jullunch åt man hemma,sedan väntade man på tomten, men innan dess var det julbön i Karlskoga kyrka. Efter det gick vi till farmor, som bodde hos min faster med familj, där åt vi risgrynsgröt och skinksmörgås. Ja då var det bara för mina kusiner Barbro och Kerstin och mig, att vänta på tomten, han kom till sist . Det var tre glada flickor, som fick sina klappar den här julen också. Sedan flöt dagarna i varann med julotta, släktkalas och lite vintersporter, som skidåkning och skridskor. Just så här var mina jular på 1940 och 1950- talet.Jag minns dom med glädje.

Jag har tagit med mig en del traditioner från min mamma, mina döttrar vill i stort sett fira julen, som vi gjorde när dom var små. T.ex. på julaftonsmorgonen ska det vara kakorkakfrukost, då alla julkakor avsmakas. Inte så nyttig frukost, men vadå, det är ju bara julafton en gång om året. Det bästa med jularna nu är, att vi har knytis. Det fungerar jättebra när alla bidrar med några maträtter. Sedan är det ju det här med julklappar, vi försöker dra in på det i viss mån går det men inte alltid.

Jag får önska Er alla en GOD JUL så här i november, det är lika bra att vara ute i god tid, det sa alltid min mamma.

Iréne Holmdahl

Gästbloggare Helmi Jönestam: En gång var vi kulturskapare!

AMFs pensionärer, , , ,

Nu är det måndag igen och vi publicerar ännu ett inlägg från en gästbloggare. Helmi Jönestam från Linköping skriver om samhällets syn på äldre och äldres syn på sig själva. Välkommen tillbaka till Pensionsbloggen Helmi!
Helmis tidigare inlägg kan du läsa här. 

En gång var vi kulturskapare!

Den syn vårt samhälle har på mig som pensionär och gammal blir det sociala landskap jag har att leva i. Under mer än ett år har jag varit delaktig i en bok om att vara gammal idag, och under framväxten av boken

Helmi Jönestam
Helmi Jönestam

har jag ställts inför den ena frågan efter den andra: Kan man tala om oss gamla som en enhetlig grupp? Var syns vi och var är vi osynliga? Hur ser andra på oss och hur ser vi på oss själva? Har vi någon makt eller är vi styrda av sådana som tror sig veta mera om oss än vi själva?

Frågorna har under året studsat fram och tillbaka inom mig, stört mig, väckt mig, oroat mig. Jag sökte statistik och fick veta att 5% av oss bor på äldreboenden och 9% använder hemtjänst (Socialstyrelsen 2011). Jaha, tänkte jag, det blir 14%. Och vi 86 övriga procent då? Vilka är vi? Jag ser på teve och läser i tidningarna om riskkapitalbolag inom vården och vanskötsel på äldreboenden och gläder mig åt att sådant kommer fram, och samtidigt undrar jag över varför det är så tyst om alla oss andra. Var finns vi i debatten och varför syns vi inte särskilt ofta i teve? Hur kommer det sig till exempel att svensk teve inte har fler programledare som är 60+? Inget hindrar oss att även i den åldern arbeta. Är det på grund av våra rynkor? För inte kan det väl bero på att vi inte är kompetenta, vi som studerat och lärt oss så mycket under betydligt fler decennier än de unga vackra som sitter i morgonsofforna? Visst har vi släppt in en del äldre män på tevefältet, men jag saknar kvinnorna i min egen åldersgrupp. Är man rädd att tittarna ska stänga av teven, om det sitter någon med en inre skönhet i stället för med den yttre?

Jag hittade mer statistik? Vi över 65 år utgör 18,5% av befolkningen. I den riksdag vi senast valde har vi 19 platser. I förhållande till vår andel av befolkningen borde vi ha 65 ledamöter i vårt parlament! Inför val pratar vi om att det är viktigt att nominera de unga, men är det inte lika viktigt att nominera de gamla! Vad är annars demokratin värd? All heder åt mina politiska idoler Marit Paulsen och Barbro Westerholm! Vi kan inte inom politiken nonchalera den sista tredjedelen i livet! Med rätt representation kanske vi till och med inte skulle behöva betala mer skatt än de som jobbar!

Hur ser då vår självbild ut, vad är det vi visar av oss själva? Nja, inte är det alltid så upplyftande. ”Jag glömmer så mycket” ”Inte kan jag det där, unga vet mycket bättre” ”Jag tror inte jag vågar” ”Jag är alldeles för gammal för det där.” Men trots sådant från oss, klarar vi briljant att spela bridge och gå arton hål på en golfbana. Jag kommer inte från känslan att det handlar om någon märklig respekt eller kanske till och med rädsla för de unga. Vi ser inte våra plus, bara minusen. Vi observerar att vi lätt tappar namn och ord, men glömmer bort att vi kan vår

Spegling från Harstena
Spegling från Harstena

historia, litteratur och geografi långt bättre än tjugoåringarna idag. Vi negligerar att vi lärt oss hantera relationer på ett hyfsat sätt, att vi oftast tänker innan vi talar, att vi har ett tålamod och en tålighet som de flesta unga inte ens kommer i närheten av och att vi genom vår livserfarenhet ser samband och kan dra slutsatser mellan det som hände förr och det som händer idag. Men hur hanterar vi all denna kompetens?

En gång skapade vi tonårskulturen. Vi lärde oss musikstilar som rock och pop och började klä oss och klippa håret på vårt alldeles eget sätt. Med vår hjälp kom det unga i centrum, och som ungdomar lärde vi oss att ta plats. Idag dras Sverige med en otroligt stark ungdomsfixering, men vi som skapade det unga sättet att leva är idag gamla. Nu måste vi skapa en ny kultur, en för den tredje åldern. Borde vi inte klara det, vi som en gång var så framgångsrika kulturskapare?

Helmi Jönestam

Gästbloggare Siv Kopacsi: En vecka i oktober för en pigg pensionär

AMFs pensionärer, , , ,

Under ett antal veckor i höst har vi fått följa några av AMFs pensionärer här på Pensionsbloggen. Vi har fått så mycket kommentarer från er läsare om hur bra det varit – så nu har vi bett våra pensionärer skriva ett inlägg till. Så välkommen tillbaka som gästbloggare Siv Kopacsi från Torestorp.

En vecka i oktober för en pigg pensionär

Fredag : Vi landar på Landvetters flygplats efter en ”go” semester på Kreta. Härligt med sand mellan tårna i oktober när höstmörkret faller på. Eftersom maken fortfarande arbetar heter det ”semester” i vår familj. Trots att jag har semester resten av mitt liv.

Lördag: Maken jagar älg. Jag ägnar dagen åt att packa upp och tvätta lite. Känner inte för att gå utomhus – luften är väldigt råkall jämfört med vad jag är van vid från min Kreta-vistelse.

Sand mellan tårna på Kreta.
Sand mellan tårna på Kreta.

Söndag: Regn och rusk. Egentligen skulle vi behöva ägna oss åt trädgården men vädret inbjuder verkligen inte till utomhusaktiviteter. Det blir istället mys framför brasan och en god köttbit tillagad i lergrytan.

Måndag: Gymmet i Torestorp. Det startades upp år 2009 av Inga-Lisa. Mot alla odds överlevde hon en svår trafikolycka för några år sedan. Läkarna trodde länge att hon skulle bli rullstolsbunden. Men med envishet och ett otroligt positivt synsätt har hon efter lång rehabilitering blivit någorlunda återställd. Så hon bestämde sig; vis av sin erfarenhet, att starta upp ett gym. Vi håller till i idrottsföreningens lokaler och Inga-Lisa jobbar helt ideellt med detta. Hon förstår vikten av att träna och hur mycket man själv kan påverka sin kropp genom regelbunden träning.
Så nu träffas vi daglediga där ett par gånger per vecka. Vi tränar och vi skrattar väldigt mycket. Och det finns ingen som kan säga att de inte klarar av vissa övningar. ”Kan Inga-Lisa – kan jag!” är ledorden på det gymmet. Väldigt trevlig social sysselsättning! Och någon liten muskel tränas väl säkert upp på köpet.

Tisdag: Dags för veckans yogapass. Här pratar vi inte – här slappnar vi av, andas rätt och vårdar vår inre själ. Och man får verkligen energi efteråt.
På kvällen är det styrelsemöte i byalaget. Jag är ordförande i byalaget och det är viktiga frågor på agendan. Det är sparbeting för Räddningstjänsten och det finns risk att man lägger ner vår deltidsbrandkår. Vi har kämpat med detta ett tag och försökt påverka ansvariga politiker genom att ge dem bra argument varför det är viktig för oss att behålla vår deltidsbrandkår. Just när det gäller IVPA ( i väntan på ambulans) är tiden från larm till första styrka på plats livsavgörande. Naturligtvis har tiden också stor betydelse för konsekvenserna vid trafikolyckor och bränder. Vi får se hur detta slutar! Men ibland måste man hjälpa makthavare att tänka! Det har ett långt liv lärt mig.

Onsdag: Åker med maken på morgonen de 7 milen till Göteborg. Idag är det dags för en bussresa med Göteborgs Senioruniversitet. Vi skall utforska Göteborg och dess stadsdelar. Vi börjar på Gustav Adolfs torg och år 1621 och avslutar på Amhult- en helt ny stadsdel uppbyggd på marken som tidigare var Torslanda flygfält. 1977 lades Torslanda flygplats ner och all passagerartrafik flyttades till Landvetters flygplats. 2001 beslutade man att anlägga en helt ny stadsdel på marken där flygplatsen och några bondgårdar tidigare funnits. C:a 1500 bostäder, förskola, köpcenter – imponerande! Vi hann också med Hjällbo, Gårdsten, Masthugget, Klippan….osv..

"Min" utsikt över Tolken.
”Min” utsikt över Tolken.

En mycket intressant dag! Och trevliga medresenärer. Alla arrangemang med Senioruniversitetet är väldigt trevliga. Både kurser, föreläsningar och resor.

Torsdag: Gym-dags igen. Kl. 10 – 11 är det dags att svettas och skratta på gymmet i Torestorp. Och det är så häftigt! Flera av damerna som tränar regelbundet är över 80 år.

Fredag: Fredagsbio i Kinna. För 40 kronor kan man gå på bio kl. 15. Denna fredag visas ” Pojken med cykeln”. Man kan fika för 10 kronor innan filmen- då ingår även hembakat och en clementin. Så vem orkar reta sig på att man inte har ”jobbskatteavdrag”…..? När både tiden och pengarna räcker till ett trevligt biobesök mitt på dagen.

Siv Kopacsi
Torestorp.

Ja, så här har min vecka sett ut! Jag njuter varje dag av min pensionärstillvaro. Jag är tacksam så länge jag får ha hälsan och nyfikenheten kvar. Och reslust är för mig lika med: livslust. Jag är ödmjuk och inser att inget varar för evigt. Men jag njuter här och nu!

Vill du läsa Sivs tidigare inlägg så hittar du det här.

 

Gästbloggare Björn Öjerskog: ”Det ska va gött o leva…”

AMFs pensionärer, , , ,

Denna vecka är det Björn Öjerskogs tur att gästblogga hos oss. Björn är 68 år från Askim och pensionerad kirurg. Han skriver om att det viktigaste är att få behålla hälsan och kunna disponera sin tid, pensionssystemet funderar han också över. Välkommen som gästbloggare Björn! 

”Det ska va gött o leva…”

Tänk på alternativet pappa, säger min yngsta dotter när jag beklagar mig över att kroppen sviker. Ja, ja, säger jag då och inser fuller väl att hon har rätt. Visst finns det mycket att glädjas åt och njuta av, även om kroppen säger ifrån och man inte orkar som förr. Fort har det gått också. 40, 50, 60 och så plötsligt 67 och arbetslivet slut. Nu är jag i den lyckliga situationen att mitt yrke (läkare) inte åldersdiskriminerar, snarare

Björn Öjerskog,68, pensionerad kirurg
Björn Öjerskog,68, pensionerad kirurg

tvärtom; jag har aldrig varit så efterfrågad som efter 55. Dessutom kvarstår möjligheten att arbeta, jag kan faktiskt välja o vraka, efterfrågan på min arbetskraft synes outtömlig. Men viktigast av allt; att få behålla hälsan.

Ekonomin är tyvärr något som tynger många sedan man gått i pension. Jag läser i dagens tidning att inte mindre än 30 % av oss oroar sig för om pengarna ska räcka och att andelen än ännu större bland kvinnor. Själv är jag i den lyckliga situationen att min pension räcker väl. Jag har dessutom under åren avsatt pengar i ett privat sparande hos tre olika bolag. Utfallet skiljer sig drastiskt åt. Men som sagt; många har det illa ställt och jag skulle hellre se ett pensionssystem med en mer jämlik fördelning.

Att disponera sin tid fullt ut är ett privilegium. Samtidigt finns en kraft som driver att fylla den med något meningsfullt. Jag gjorde upp vissa planer inför min pension, ett var att göra samhällstjänst, som nämndeman, dvs döma tillsammans med en lagfaren domare och ytterligare 2 nämndemän. I stort har det varit en djupt tragisk erfarenhet. Från att ha ägnat hela mitt yrkesliv åt en sida av mänskligt elände – sjukdom och död – ägnar jag mig nu åt en annan – fattigdom, missbruk och social misär. Yrkeslivet bar ändå en hel del triumfer – bot vid elakartad sjukdom , som cancer, är inget ovanligt. Fattigdom, missbruk och social misär botar du inte så lätt.

Sommaren, särskilt en sommar som den sistlidna, bjuder på många underbara stunder, inte minst på havet. Segling, bad, picknic på klipporna och nu på sensommaren makrillfiske hör till höjdpunkterna. Besök av släkt o vänner förgyller tillvaron och tiden formligen rusar iväg. När man inte har jobbet att gå tillbaka till när hösten nu närmar sig gör att många lätt hamnar i en depression. Glöm då inte alla goda böcker som finns! Jag återkommer gärna med ett urval.

Björn Öjerskog

 

Gästbloggare Benedikte Akker: Att välja…

AMFs pensionärer, , ,

Vi möter AMFs pensionärer ett antal måndagar under hösten, idag bloggar Benedikte Akker från Stockholm. Benedikte har tidigare jobbat som lärare och älskar att resa. Här skriver hon om lyxen av att kunna välja.

ATT VÄLJA…

Valfrihet, friheten att kunna välja, åtminstone inom vissa givna ramar, vilken otrolig förmån. Och så många olika val man kan göra. Givetvis med många begränsningar, men det är själva känslan som är så befriande och skön. Mycket kan jag förstås inte välja eller välja bort och jag är helt klart medveten om att världen och tillvaron för andra, både här hemma och runt om i världen, ser annorlunda ut. Tycker att jag har det så bra att jag ibland tar saker och ting för givna.

Utan att fundera så mycket. Så ibland, för att väckas upp ur min slummer av förnöjsamhet, frågar jag mig vad som är viktigt för mig här och nu. Svaren kan variera, men familjen, upplevelser, vänner och resor finns

Stockholms södra skärgård.
Stockholms södra skärgård.

alltid med på listan och att försöka göra det bästa av den dag jag vaknar upp till och ta vara på möjligheterna som erbjuds. För de kommer kanske inte tillbaka.

Så…Efter att ha funderat ett kort tag gjorde vi slag i saken. Hösten 2012 inköptes en segelbåt, modell mindre, en Maxi 77, (7,70 m lång och 2,5 bred) och i våras återupptogs seglandet som i många år legat i träda. Och i våras, efter

diverse pyssel, kom vi i gång med den nya familjemedlemmen. I sommar, under sammanlagt 37 dagar, från maj till augusti, har vi kajkat runt i Stockholms skärgård och planerat turerna efter väder och vind. Inser att det är just känslan av frihet som gör att jag tycker så mycket om båtlivet. Och att komforten i båten kunde vara bättre, det har jag överseende med. Oftast!

För det behöver ju inte vara som hemma….

Många val i livet har det blivit, en del lättare och andra svårare, men jag har för länge sedan slutat att fundera på vad jag kunde gjort annorlunda. ”Gårdagen kan jag inte göra något åt, men morgondagen ger mig nya möjligheter”…

Ett val, som verkligen betytt mycket, var att tillsammans med min man tillbringa några år i ”Mittens Rike”. Jag fick ett infall när jag arbetat i 37 år som lärare i Sverige, att söka arbete på Svenska Skolan i Peking. Och

Benedikte Akker på en mer orörd del av den Kinesiska muren.
Benedikte Akker på en mer orörd del av den Kinesiska muren.

jag fick det! Så i den aktningsvärda åldern av 57 pigga år, kom min man och jag 2007, en kylig januaridag, till Peking.Vilka upplevelser och erfarenheter! Fantastiskt! Så mycket nytt att lära sig, se och förstå och så mycket roligt vi hade under våra år i Kina. Och många resor blev det, både inom Kina och till andra länder i Asien. Tiden gick och vi blev vi kvar fram till sommaren 2010. Tiden och tillfället kändes rätt och det blev dags för en ny fas i livet och ett nytt val; att gå i pension.

Och med tanken ”det är inte inkomsterna jag blir rik på…”, så fortsätter jag att välja upplevelser.

Benedikte Akker

Ps. Sedan september 2007 har jag skrivit en blogg om livet i Peking, resor, tankar vardag och upplevelser; Mitt i, möten och vardagsbetraktelser adress: akker.blogg.se