Ibland kommer jag på mig själv med att tro att det fortfarande är år 2002 och att jag nyss gått ut högstadiet. Om jag läser om åren 1993,1994 känns det som att det var igår – och det var väl inte så länge sedan vi kollade på ”Rederiet” och ”Tre kronor”? Tiden går helt enkelt väldigt fort och av någon anledning är det lätt hänt att man parkerar mentalt på ett årtal man känner sig bekväm och trygg med.

Så tror jag också att det är till stor del vad gäller inställningen till vårt pensionssystem. Vi är vana med att saker och ting har fungerat på ett visst sätt, om systemet fungerade hyfsat 1963 förväntar vi oss att det ska fungera likadant 2013 också. Gott så. Trygghet och solidaritet i samhället är givetvis viktiga värden att bevara även i framtiden. Kruxet är bara det att även om vi mentalt lever kvar på 1960-talet och dess välfärdssystem så gör inte den globala ekonomi som påverkar våra pensioner det. Vare sig vi gillar det eller inte är vi tvungna att förhålla oss till det som sker på ett konstruktivt sätt.

Förra veckans nyhetsflöde kring pensionsåldersutredningen var inte speciellt förvånande i min mening. Krasst sett är det samhällsekonomiskt ohållbart i längden att upprätthålla ett system där allt färre förväntas finansierar allt fler. Ökade livslängder, hög ungdomsarbetslöshet i kombination med att allt fler tar ut tjänstepension under fem eller tio år riskerar att skapa en pensionsbubbla. Det är bra att utredningen sätter igång debatten, för den behövs och den är viktig! Vårt samhälle har förändrats enormt på bara några decennier. Vi människor förändras dock inte lika snabbt och smidigt bara för att arbetsliv och ekonomiska faktorer gör det. Jag tror att det är en aspekt vi ofta glömmer bort.

I grund och botten efterfrågar de flesta fortfarande samma trygghet som den svenska välfärdsstaten erbjöd ”förr i tiden”. Vi behöver prata om och diskutera hur den tryggheten ska skapas framöver, för förutsättningarna är inte desamma som 1963. I en undersökning som våra pensionskolleger på SPP gjort uppgav 54 procent av de tillfrågade att de hade höga förhoppningar kring livet som pensionär. Det är glädjande! Vad som är mindre glädjande är att det även ofta framkom i samma undersökning att vägen till det obekymrade pensionärslivet upplevdes som svår. Exempelvis var det många som höll tummarna för att det skulle gå bra eller drömde om att vinna på lotto.

Undersökningen tyder på att det är många som snarare än ett leva i nuet drömmer om framtiden. Eller så var det helt enkelt bättre förr?

Malin Strandvall